Min sinnesstämning just nu finns det inget tillräckligt starkt uttryck för för om jag testar alla fantastiska ord finns det inget som kan klä hur jag känner just nu. Ja eufori är väl det närmsta jag kan komma men även det är futtigt i sammanhanget!
Så mycket har hänt på mycket kort tid mycket tack vare att jag för första gången i mitt liv känner jag hur allt bara blivit så rätt nu när jag besegrat min årslånga depression och landat tryggt i en miljö där min hjärna kan hämta kraft istället för att bara stressas sönder!
Njuter av tystnaden varenda dag och lugnet här hemma och det har gjort mig trygg nog att våga ta itu med mina trauman och personalen här hemma har lärt sig att inte störa mig när jag hamnar där för då behöver jag få vara ledsen och sörja färdigt för de vet att när jag är redo vet jag att de finns där och jag sätter liksom en tidsram för hur länge jag ska vara där. Gemenskapen med mina grannar betyder också mycket och eftersom vi bara ä 5 som bor här blir det som en familj och vi är alla här av ett skäl att vi behöver trygghet sedan skräddarsys den hjälp vi får efter varje individ.
Jag har aldrig sett skillnad på den handikappade och den sjuka Marina men nu märker jag hur härligt det är att vara "bara" handikappad utan att plussa på en sjukdomsidentitet i samma person.
Jag har också lärt mig sätta gränser så jag inte ska öka mina trauman så nu släpper jag t ex inte in sochandläggare i mitt hem för mitt hem är min integritet och eftersom jag har bostad enligt LSS kan ingen ta ifrån mig mitt hem som de kunde förut när jag bodde inom SoL.
Jag vet att handläggarna har ett mycket svårt jobb med tanke på sparbeting o sv och min handläggare är mycket skicklig på det jobb hon gör för jag fattar ju när läser det hon skriver att hon är skicklig på att använda språket så det inte kan bli annat än avslag för det har jag lärt mig när jag pluggat akademiskt skrivande på universitetet så nu kan de inte använda språket som vapen mot mig längre!
