För mig är förändring MYCKET skrämmande!
Den senaste tidens farsot är ju en megastor förändring som slår omkull min tillvaro men nu är det ju så att min far dessutom har avlidit och jag som precis hade slutt självskada och vara destruktiv!
Jag försöker hitta strategier att överleva och det är kanske inte hållbart på lång sikt men just nu funkar det att inte tala för om jag talar så känner jag smärtan så tydligt att jag inte vet vad som händer. Häromdagen t ex kände jag mig pressad av personalen att tala och det hela slutade med att jag skar mig med en kniv på armen och eftersom jag inte kunde känna smärta fortsatte jag tills jag blev stoppad och ändå kände jag ingen smärta!
Är ändå glad att jag har bra personal i övrigt som dagen efter tvättade av min arm... Hade skurit mycket mer än förut även om det inte var djupa så har jag nu ärr längs med hela underarmen men jag är tacksam att jag fick bli hemma och att hon förstod att det var för att jag känt mig pressad.
Igår bakade jag och bjöd mina grannar på fika och idag ska jag baka frallor. Det är terapi att baka!
Jag har också tur att en av personalen har med sin hund i bilen som jag snart ska få hälsa på och såklart hänger jag med när han ska rastas!
Så mitt i allt elände vägrar jag se mig besegrad utan man får bara ändra sitt målfokus efter sina förutsättningar!
Kram på er!
